Kalipermätningen den 20:e visade en stabilitet sedan förra mätningen och besvikelsekänslorna och känslan av att vara misslyckad och tjock spirade upp. Jag vet att jag inte är vare sig misslyckad eller tjock, men det var så det kändes i den stunden. Det jobbigaste var att det kännts som att jag kämpat så hårt, för att sedan stå utan tydliga resultat.
Så när jag åkte upp till Stockholm i lördags, för att hälsa på syster yster, bestämde jag mig för att göra ett deff- och träningsuppehåll i fem dagar och bara vara. Jag har under de här fem dagarna ätit sådant jag velat äta, yogat med Guru-Jullan, låtit bli att spegla mig och nypa mig i fettet hela tiden, och därigenom lyckats skaka av mig alla känslor av att vara tjock och misslyckad. Insett att det går bra ändå, liksom. Jag är bra ändå. Jag har inte bråttom, jag kommer alltid att fortsätta stöta på motgångar, jag kommer fortsätta utvecklas genom hela livet... så varför oroa sig?
Men jag har under de här dagarna också blivit vätskefylld (det inte bara syns, det känns också), haft en liten molande magvärk och varit tröttare än vanligt. Jag har helt enkelt påmints om hur bra jag mår av att äta ren mat och leva som jag gör till vardags.
Så nu är jag motiverad att ta nya tag! Jag längtar efter mördar-benpasset som väntar ikväll och matlådorna står påfyllda i kylskåpet! Nu kör vi igen!
