Igår var det dags för en av veckans obligatoriska och nödvändiga vilodagar från gym och träning. Men jag har problem med att vara helt stilla en hel dag. Det liksom kliar i kroppen och själen av bristen på rörelse och ansträngning. Så jag gjorde det till en aktiv vilodag med en timmas powerwalk mot kvällskvisten.
Innan jag kom iväg var jag alldeles seg i huvudet och övervägde att ta en kopp kaffe innan, för att sedan intala mig själv att det bara skulle bli en kort runda. Detta för att jag ens skulle orka bege mig ut. Men väl ute i sval kvällsluft och med hög volym i Beatsen kändes det som att jag skulle kunna fortsätta att gå i en evighet. Med rätt musik och glada tankar på vad som väntar mig till helgen blev min powerwalk en riktig kraftsamlare, istället för en urladdning av den sista energi som fanns kvar att använda för dagen! Jag hade nästan svårt att hindra mig själv från att börja springa med utsträckta armar och sjunga med i låtarnas refränger, liksom.
Idag vaknade jag upp och läste en text som en av mina motivations- och inspirationskällor, Frank Medrano, skrivit om just det fenomen att positiva känslor kan användas till att styrka dig och din kraft till att utföra fysiska aktiviteter. Att istället för att tänka "Nej, det här går inte" eller "Jag orkar inte" så kan positiva tankar som "Nu jäklar ska jag klara det" eller "Kom igen, lite snabbare/tyngre/bättre nu då" göra en otrolig skillnad i din tränings framgång.
Jag kunde verkligen relatera till texten efter min powerwalk igår. Den positiva energi jag fick av musik och glada framtidsplaner bidrog till att jag kunde fortsätta gå snabbt och länge, istället för att nöja mig med den korta rundan jag först kände för att ta när jag trodde att jag var för trött för att egentligen orka.
Nu hoppas jag bara att jag kan använda den där positiva energin till att skriva klart mitt skolarbete. Men det kanske bara är önsketänkande? ;)
